love.

Alltså, ibland måste man skriva av sig liksom. Om allt ibland. men just nu, vill jag tillägna mina ord till mikaela. Som vanligt. Men jag lyssnar på vår låt och blir helt sån där känslosam och skit. vad ska man göra liksom? Om man är så jävla kär som jag är just nu så finns det fan ingen gräns för något. Allt vill bara ut. Försöka går ju, men man lyckas aldrig. Dessa känslorna jag har för henne är overkliga och obeskrivliga. Det går inte att finna ord för dem. Hur hade mitt lilla liv sett ut om hon inte kommit in i bilden? Jag vet svaret på den frågan. Det är väldigt lätt. Det hade vart grått, svartvitt och deppigt som fan. Men det finns något med mikaela som lyser upp allt det där mörka som man inte borde prata om här. Det spelar liksom ingen roll vart jag går längre. Det lyser om mig. Hon finns i mig, i mitt blod, i mitt hjärta. Det finns inte mycket som kan gå fel när man har träffat en tjej som är helt underbar och som har förändrat ens liv på så jävla många sätt. på alla dem där bästa sätten. åh, jag tror jag svimmar snart. denna låten och med min emo-stämpel är liksom oslagbar. jag vet inte vad jag ska skriva mer. Ord finns inte i världen mellan mig och tangenterna när jag ska skriva om min älskade liksom. tangenterna suddas ut. Ser inte vart jag skriver. Allt blir svart. Allt blir svart på det där bästa sättet som jag bara kommer få uppleva en gång i hela mitt liv. Det svarta kommer vara i mig förevigt.
Mikaela, jag älskar dig <3